Åh ja skulle vilja berätta för er om Skara.
Om staden och snön, om bowlingen, om skaraborna som sprudlande och insnöade och alldeles speciella, om att möta Bert Karlsson på ICA, om en klass som är alldeles underbar och där alla är lite som jag fast på sitt alldeles egna lilla vis och älskar att dansa och ta på varandra, om utflykter till Skövde och Bogrens och 49-årigar, om att bo alldeles ensam i världens mysigaste och billigaste lilla etta och att plötslig upptäcka att jag älskar att laga mat och är ganska grym på det, om alla blåmärken efter all dans alla helger och efter rörelselektionerna, om rörelse/yoga/massageläraren som är vår egen gud och helt fantastisk, om en sånglärare som plötsligt får en att förstå saker som man tidigare bara vetat att man borde förstå, en teaterlärare som är röstpappa till flera av vår barndoms figurer och vars stämma får en att bli alldeles varm och i värsta fall somna, om alla som hånglar med varandra hela tiden, om baddejter och familjemiddagar, om temafester som slutar med att alla klär av sig och dansar nakna och fria och lyckliga i svarta lådan, om spontan kontaktimprovisation och ännu spontanare torsdagsdiskoimprovisationer när man egentligen ska bära möbler, om rapbattles och hemligheter och om all frihet, kärlek, passion och drömmar som finns i denna lilla stad mitt ute på slätten...
men jag vet inte hur jag ska börja. Eller hur jag skulle kunna.
Jag kan bara säga att det finns ingen stans på jorden som jag hellre skulle befinna mig på, inget annat sammanhang jag skulle vilja vara i.
Övriga frågor hänvisas till mig.



